Ella - Day 'n Night

Efter en period av intensivt resande är jag nu inne på sluttampen.

Maltaresan innebar sammanlagt två dygns resande med hjälp av alla tänkbara resmedel.
Ett buss och bil fyllt dygn hemma och sedan var det ett dygns resande för att ta sig till Gotland, vilket innebar ännu fler typer av obekvämt resande. Obekvämt på flera nivåer och bemärkelser. Obeskrivliga nivåer.

Resandet började sitt slut imorse då det var uppstigning vid underbara 06.00, färjeavgång 07.05.

Efter att ha klivit av färjan och konstaterat att det bara är en timme pendel, en timme buss, tre timmars väntan, en timmes flyg och en kort bilresa kvar av äventyret så inser vi att det är 30 underbara minuter kvar till pendeln går. Här börjar poängen i inlägget.

Vi bestämde oss för att köpa korv. Bad choice.
Vi bestämde oss för att köpa denna korv på nynäsgrillen. Bader choice.
Vi bestämde oss för att äta denna korv. Baddest choice.

Jag har alltid trott att vi på Subway slog något typ av rekord i otrevlighet när vi jobbade tillsammans. Men nej, den illusionen sprack idag. Det kan vara så att hans förmodade förståndssvaghet bidrog till den otrevliga känslan men jag är ganska övertygad om att han ville att vi skulle drop dead (seinfeld quote). Tilläggas kan att jag absolut inte är speciellt känslig på otrevlig personal eftersom jag vet hur bedrövligt olyckligt deras restaurangliv kan vara.

Eftersom det omöjligt att i ord beskriva den typen av tyst otrevlighet så tänker jag inte försöka, jag tänker bara utfärda en officiell varning. Gå inte dit.

Vill även att den internationella korvföreningen (hoppas den finns) går ihop och gör en kampanj. Det som händer ute på grillarna är oacceptabelt. Ett rapp över fingrarna och ett varningens ord tillsammans med ett obligatoriskt mantra skulle kanske kunna få ordning på oredan.
Kokt grillkorv blir inte kokkorv. Kokt grillkorv blir inte kokkorv. Kokt grillkorv blir inte kokkorv. Kokt grillkorv blir inte kokkorv. Kokt grillkorv blir inte kokkorv.

Med träsmak i röven och tom mage avslutar jag nu detta gnägginlägg.

Mvh Ella af Ondo.

Vill bara fortsätta skrytet ända till den vidriga toppen. Ingen mening att göra något halvdant.

Maten var helt sjuk.
Vi må vara matwissar, jag tror vi står för det.

Jag står för att jag hellre äter en måltid som denna en gång i veckan än att äta makaroner och falukorv varje dag.

Nu ska det slappas. Kanske ätas smulpaj med hallon och lindts choklad med crème brûlée.

Annars, godnatt.

Bror, kusin och jag är på besök hos moder i Visby. Inget konstigt.
Vi gillar mat. Inget konstigt.
Vi gillar att prata mat. Inget konstigt.
Vi äter väl som vanligt folk. Eller?

Jag och kusin startade fredagen med hotellfrukost på Scandic Malmen med A-K. Inget konstigt.
Vi käkade lite snacks när vi anlände sent på fredag kväll. Ost, kex, ägghalvor med chipotlemayo och handskalade räkor. Inget konstigt.
Vi åt frukost(buffé). Inget konstigt.
Vi åt lunch. Sillunch. Verkligen inget konstigt.
Vi åt middag, rosmarinmarinerat lammkött med kantarellrisotto. Inget konstigt.
Sen har det rullat, frukost, lunch på h10, middag på surfers, ost och kex med fina salamisar, frukost, fika i skogen, naanbröd med raita. Ja ni vet, inget konstigt.

Idag tänkte vi verkligen äta som svennar. Hamburgare. Ja okej men vi käkar hemma, ingen snabbkedja. Sen fick bror spinna fritt och nu sitter jag här och tittar på nybakt hamburgerbröd, hemgjord dressing x2, en fint nyriven och nygjord cole slaw bredvid asymmetriska hemgjorda burgare som ska få möta stekpannan såklart den karamelliserade balsamvinäger reducerade rödlöken är klar.

Vi tänkte helt enkelt vara som vanliga svennar och käka burgare. Inget konstigt.

Mat. Nu. Hörs. Hej.

Sitter på Surfers, Visby och ska käka en drömmens måltid. Det var i princip bara det jag vill säga. Men. Sen öppnade barnet sin mun.

Mor beställer öl. Servis tyst.
Bror beställer öl. Servis frågar om ålder, bror svarar 21.
Jag beställer drink. Servis frågor om ålder, jag svarar 24 (eftersom jag försöker vänja mig vid att bli svingammal)
Servis frågor om barnet också vill ha en fruktig drink. Barnet svarar ett, visserligen lite tveksamt men dock, ett ja medan han fortfarande kollar på drinkmenyn. Servisen frågar du skämtsamt om ålder. Barnet svarar utan att blinka "20" och fortsätter läsa menyn.

Vi skrattar självklart och förväntar oss väl på någon nivå att barnet ska skratta med oss, men det är något konstigt med detta barn. Han fortsätter läsa menyn som ingenting samt tittar upp på oss med en blick som frågar varför vi skrattar. Han sitter sedan och mumlar något om att han vill ha öl.

Makes me wonder...

Jaja.

Smaklig måltid.

(för framtidens dåtid; barnet var kusinen Adam, 9 år)

Just nu sitter jag på Gotland och känner mig som världens sämsta mamma för att jag inte gömt ett påskägg i lägenheten. Har fibrilt försökt komma på ett sätt att lösa det men det går inte. Postar därför detta inlägg i hopp om att mitt barn värderar omnämning i bloggen väldigt högt samt har uppfattningen att det är tankar som räknas. Bifogar en bild som tröstpris.

Glad påsk.

Idag har dessa gentlemän jag delar buss med hunnit täcka ämnen som fylla, polis-ifrån-springning och hur tufft det är, hångel med brudar och en hel del homofobi. Det är så fint med morgonbuss. Nästa gång ska det spelas in.


Såg nu även min första bloggrape. Det är med mycket kärlek jag låter det stå kvar, såklart. Jag får väl även se det som en läxa och se till att nämna min dotter emellanåt. (Trots att det är mot min religion att använda denna typ av skrivteknik i annat än sms tänker jag nu skriva ett hjärta.)

<3 Detta är tillägnat mitt barn.


(För framtidens dåtid; Jag har varit en vecka på Malta och en reseskildring bör komma. Denna kan faktiskt förväntas komma på riktigt då det ändå måste skrivas en för årsberättelsen för Jämtflammorna.)

Morgonstund har ej guld i bloggmun och därför avslutas härmed detta inlägg.

Mvh Ella af Ondo

Jag vet, ajabaja. Men jag ville verkligen se ett inlägg om mig själv och det lär jag ju knappast få se om jag inte gör det själv såå... Anneline, du är bäst. All min kärlek to you

Jag sitter i bilen på väg från Aspås till Änge, ganska lugn och harmonisk. Positiv, eventuellt stressad över allt som ska ordnas under dagen, men Aspås, det är bra ungar och jag blir inte arg av dom. Snarare glad. Jag älskar ju som bekant mitt jobb och idag även dagen trots onsdag.

Ni förstår mitt state of mind.

Jag kör förbi en stillastående bil, och hade jag kört för fort så hade jag saktat in ifall bilen skulle innehålla poliser med hastighetskamera, ur bilen kliver två män. Hjärnan fortfarande i neutralt läge. Männen går till bagageluckan. Hjärnan fortfarande relativt neutral. Männen tar då fram en stor spade. PANG! Hjärnan tänker direkt att de ska ut i skogen och gräva ner någon de mördat.
Vad är det för fel på mig?

Hjärnan avfärdar tanken genom att resonabelt tänka att "Ha! Nej så kan det inte vara, då skulle dom ju åkt in på grusvägen så dom inte är lika synliga. Synliga för sådana som jag."

Känner mig absolut inte sinnessjuk.
Känner mig heller inte självmordsbenägen eftersom jag inte skrev detta inlägg medan jag körde bil.
Körde bil förbi ett par känslokalla mördare.

Mvh Ella af Ondo

Jag tror inte att mitt tidigare nämnda intresse för kommunikation är det som gjort att jag märkt hur skvallerpressen lockar läsare. Men märkt det har jag gjort.

Jag tänker inte dra ett långt inlägg om den saken, jag tänker snarare att eftersom människor uppenbarligen vill läsa om andras bedrövligheter så kan jag bjuda de läsare jag har på ett sånt inlägg alldeles gratis.

Framför mig på bussen sitter en tjej jag kände förut. Inte speciellt trevlig. Fruktansvärt irriterande och åh så självgod. Ni vet en sådan människa som gillar att påpeka till andra människor att dom är ganska duktiga och ser ganska bra ut men avslutar alltid med att "påminna" om att hon är ju snäppet bättre och framförallt alltid snäppet snyggare.

Till saken... Jag vill bara meddela att hon nu sitter framför mig på bussen och är tjock, och att det gör mig skadeglad.

Mvh Ella af Ondo

Ps, riktigt tjock...ds
Ps 2 förlåt mamma ds 2

Sitter nu återigen på buss 150 till Krokom. Morgonbuss har guld i mun?

Antar att jag tidigare nämnt att jag åker den buss som är lämplig för skolelever att frakta sina tonårsrumpor till skolan med. Det handlar om elever från stan till Torsta, Ås till Ås samt stan-Dvärsätt-Nyheden.

(Idag är eleverna på Nyheden lediga, hemstudiedag. Det kommer förmodligen studeras mycket i hemmen idag.)

Till ämnet. På bussen idag sitter alltså bara elever från Torsta. Eller ja. Vi har ju inte kommit dit än men de kommer hoppa av där.

Det är ju det jag ville säga. Att man ska ju inte ha fördomar. Men just nu är det som att någon har skrivit ett manus åt dessa pojkar med allt de borde säga för att visa att de är elever på tidigare nämnda skola. Det är som en riktigt bra parodi. Fast på verklighet.

De har på 15 minuter hunnit ha ingående diskussioner på ämnet bilar, drömbilar, kvalité mot utseende på bilar, favorittraktor, vilken last som är skön att köra traktor med, öl, brudar, vårbruket, fäjsbock, ljugit om vad de äger och vad deras farbröder äger samt "kvinnan mot mannen" och där kontentan självklart var att mannen är så överlägset bättre på allt som ingår i en människas uppgifter.

Ni skulle vart här/jag skulle spelat in det. Jag flinar stundtals för mig själv trots att jag sitter på en buss, i skogen, tidigt på morgonen.

Under den tid det tog att skiva detta inlägg på telefonen har bussen släppt av de blivande jordbrukarna på sin naturbruksskola, som sig bör, och den här dagen har ännu inte bjudit på några överraskningar.

Mvh Ella af Ondo.

Så... här om veckan satt jag alltså och var bekymrad över att jag inte kom på något att inte-göra. Ville ha en lugn stund med hjärninaktivt tidsfördriv, och kom inte på något. Lyckades visserligen spela bort en stund på Tiny Tower, men det är inte mycket att hänga i julgranen (påskriset?)

Nu däremot, sitter jag här på jobbet och har upp över öronen med saker att göra, planera, ordna, sortera, kreera och fixa. Ja kort och gott, jobba. Men nu är det ju så att eftersom jag har mycket att göra så finner jag nu helt plötsligt tusen andra saker att prestation- och mållöst sysselsätta mig med.

Detta är inget nytt fenomen. Det vet jag. Detta är inte första gången någon lagt märke till det. Det vet jag. Detta är heller inte första gången någon uppmärksammar det i ett gnägginlägg. Det vet jag också.
Men eftersom jag är stressad och har mycket att göra tyckte jag att det var en perfekt tid att sätta mig och skriva ännu ett onödigt inlägg på ämnet.
Jag vet att det är en bra ide, ni behöver inte säga det.

Over and out. Nu ska jag jobba (läs lägga patiens/stirra i väggen/sortera appar i telefonen)

Visserligen hann jag stoppa rörelsen innan den påbörjades. Men bara the fact att redan 20 meter och en trappa från min port ville min hjärna att handen skulle plocka upp plånboken ur den tygpåse jag kallar väska för att börja plocka fram busskortet. För det är så jag resonerar tydligen, att processen måste påbörjas så jag hinner ha busskortet redo när jag kommer fram till bussen. Ser ni det sjuka?
Det som gör det hela ännu ett steg närmare tvångströja är att min hjärna dessutom redan visste att plånboken låg längst upp.

Igår tänkte jag inte på det så man kan ju förmoda att jag plockade fram busskortet redan innan jag gick hemifrån, vad vet jag.

Nu ska kaffet drickas.

Idag blir det inget gnäll. Iallafall inte i svarta bokstäver (varnar dock eventuella läsare för eventuellt gnäll som eventuellt kan läsas mellan raderna).

Jag älskar mitt jobb. Det är ju sanningen. Jag älskar mitt jobb varje dag, jag älskar bara inte alla dagar.

Saken är att det låter som en start på ett gnägg (gnälligt blogginlägg), men idag var faktiskt en ganska bra onsdag, visserligen krävs det att dagen är slut innan jag kan konstatera det, men faktiskt, bra onsdag. Mina aspåstjejer gjorde bra ifrån sig på mitt första halv ett i biblioteket. Mina tekniker visade psyke. Mina yngsta denna termin (minnesnotering; ås avanc 7-9) kom in och dominerade.
Bästa av allt är väl kanske att ingen heller blev skadad under "kast med litet barn"-lektionen.

Okej, bra onsdag men jag vill ändå sova nu så dagen tar slut och älskade torsdag tar vid.

Så, ja... Godnatt!

Jag läste vidare i mina gamla inlägg igår och hittade en följetong (förmodligen den enda i detta osammanhängande jytter av orddiarre) angående min enastående förmåga att preppa. Detta är en följetong som står som parentes eller post scriptum på vanliga inlägg.

Den handlar om att jag alltid ska preppa (alltså förbereda på dans samt Subwayspråk) allt jag gör. Detta är för det mesta ett omedvetet beteende, att omedvetet effektivisera allt. Allt.

Tidigare nämna följetong handlar om det specifika momentet nyckeluppplockning. Utan att bli för långdragen handlar det om att jag kom på att jag flera (många) kvarter innan mitt hem alltid plockar reda på nyckelknippan och i fickan håller i den nyckel som ska användas. Detta är ett irriterande beteende. Speciellt då det tvingat mig att bära två matkassar i en hand för att nyckeln ockuperar den andra handens funktion.

Okej, långdraget blev det iallafall. Men poängen i detta inlägg är att jag läste att jag jobbade bort beteendet för tre år sedan. Okej, tänker du (/ni/Ingen..?) tur att jag läst detta för att komma fram till 3 år gamla icke-nyheter.

Saken är den att tillsammans med minnet av denna blogg har även vetskapen om detta beteende flugit sin väg. Men tack gode Gud för internets förmåga att aldrig glömma eller förlåta. Jag kan nu konstatera att detta beteende är tillbaka och det jag vill säga med detta inlägg är att idag startar rehab.

Steg 1.
Erkännandet.
Idag gick jag i princip hela vägen till bussen med plånboken i handen, öppnad och med busskortet med synligt.

Steg 2.
Sluta.
Nu.

Förutom det enkla faktum att jag bara vill testa att göra ett inlägg från telefonen, så skulle jag även bara vilja klargöra att jag älskar hur efterblivet jag beter mig när jag blir assisterad av butiksarbetare i butiker. Och trots att det blev världens längsta mening så vet ni inte vad jag menar ändå. 2 Rp (retard points) till mig.

Det jag menar är att jag var på jysk för att köpa bäddmadrass. Fick beslutsångest, butiksbiträdet frågar om jag vill ha hjälp, jag svarar ja och beter mig sedan som ett retard. Precis på samma sätt som när jag åkte taxi igår. Jag försöker vara rolig för att dölja att jag ogillar hjälp och dölja att jag skäms (eller?) över att åka taxi mitt på blanka dagen. Visserligen skrattade både chauffören och madrasspojken, men det är väldigt oklart om dom skrattade åt eller med mig.

Jaja, slutbloggat. Pusshej