Precis som förutspått.
Jag har tydligen alltid rätt.
Det behöver jag inte förklara om ni läst mina första inlägg i den här bloggen och sedan märkt att nya inlägg lyst med sin frånvaro.
Men såhär är läget.
Jobbandet.
Några jobb fler än tid finns till.
Jag jobbar mycket, det har vi märkt.
Jag har märkt det, mina nära har märkt det.
Men värst av allt är att även främlingar märkt det.
De handlar av mig på Subway på lördag morgon, de hänger in jackan hos mig på Olearys på lördag kväll, hämtar ut den lärdag natt och känner igen mig en aning när de i sin bakisdimma går på subway för att handla en coca-cola och en mättande macka på söndag morgon. Folk påpekar detta. Totala främlingar varnar mig för väggen.
Jag saknar Sofia, hon är borta och det gör ont, sjukt ont.
Jag saknar alla mina andra vänner också, jag jobbar så mycket att jag hinner sakna mina vänner mellan de få qualityminuter jag får med dom.
Jag saknar Pappa, han är bortrest mycket och länge.
Jag bor med mamma och lillebror och jag jobbar mycket och konstiga tider och hinner sakna dem med. Även om jag snabbt löste det med saknaden av lillebror genom att dra in honom i det oerhört trevliga subway-gänget.
Jag saknar min egen kreativitet, jag saknar att ha tid att upptäcka saker att reta mig på.
Jag saknar att prata om annat än jobb, även om det faktiskt händer roliga, irriterande och udda saker på mina jobb.
Jag älskar mina jobb. Jag gillar att jag har flera, för omväxlingen.
Men nu har jag iaf uppdaterat bloggen, lagt in en bild på bilddagboken och varit inne på Facebook för första gången. (Det med Facebook är en egen historia. Att min bror skapade den, underhöll den och tog lite egna skeva initiativ. Vi gillar honom. )
Nu har jag haft ett liv, visserligen bara ett nörd-liv och visserligen bara en halv kväll. Men det betyder kanske något. Vem vet.
Älskar er som finns där. Tack och förlåt.
Det behöver jag inte förklara om ni läst mina första inlägg i den här bloggen och sedan märkt att nya inlägg lyst med sin frånvaro.
Men såhär är läget.
Jobbandet.
Några jobb fler än tid finns till.
Jag jobbar mycket, det har vi märkt.
Jag har märkt det, mina nära har märkt det.
Men värst av allt är att även främlingar märkt det.
De handlar av mig på Subway på lördag morgon, de hänger in jackan hos mig på Olearys på lördag kväll, hämtar ut den lärdag natt och känner igen mig en aning när de i sin bakisdimma går på subway för att handla en coca-cola och en mättande macka på söndag morgon. Folk påpekar detta. Totala främlingar varnar mig för väggen.
Jag saknar Sofia, hon är borta och det gör ont, sjukt ont.
Jag saknar alla mina andra vänner också, jag jobbar så mycket att jag hinner sakna mina vänner mellan de få qualityminuter jag får med dom.
Jag saknar Pappa, han är bortrest mycket och länge.
Jag bor med mamma och lillebror och jag jobbar mycket och konstiga tider och hinner sakna dem med. Även om jag snabbt löste det med saknaden av lillebror genom att dra in honom i det oerhört trevliga subway-gänget.
Jag saknar min egen kreativitet, jag saknar att ha tid att upptäcka saker att reta mig på.
Jag saknar att prata om annat än jobb, även om det faktiskt händer roliga, irriterande och udda saker på mina jobb.
Jag älskar mina jobb. Jag gillar att jag har flera, för omväxlingen.
Men nu har jag iaf uppdaterat bloggen, lagt in en bild på bilddagboken och varit inne på Facebook för första gången. (Det med Facebook är en egen historia. Att min bror skapade den, underhöll den och tog lite egna skeva initiativ. Vi gillar honom. )
Nu har jag haft ett liv, visserligen bara ett nörd-liv och visserligen bara en halv kväll. Men det betyder kanske något. Vem vet.
Älskar er som finns där. Tack och förlåt.
