Varde ljus
Jag har inte uppdaterat på länge. Har helt enkelt inte haft något nytt att säga, jag tänker kompensera för det idag. Jag varnar, idag blir det en halv roman.
Jag vet inte om ni visste det men jag bor i en av Östersunds mörkaste lägenheter. Och då menar jag inte mörk som i inredar-språk-mörk utan mörk som i utan-lampor-mörk. Detta har resulterat i assymmestrisk ögonskugga och fläckig foundation. Det har även resulterat i att dummsugaren inte behövts och i att man ständigt känner sig risig när man är hemma. Och självklart har det reusluterat i att flera jobbiga situationer uppstått.
Idag var iallafall dagen då detta skulle ändras. Gick ner på Elkedjan och förklarade läget och kom därifrån med två plafonder. Inga konstigheter, koppla in, skruva fast och tryck på knappen - varde ljus!
Några timmar senare kommer jag hem och sätter igång. Självklart får jag stå på en vinglig stol och balansera på yttersta tippen av stortån med armarna så långt upp som det är möjligt, och ändå når jag inte riktigt. Jag lägger en riktigt stor kudde på och klättrar upp igen. Då är lampans ögla för liten för kroken i taket och jag måste karva bort lite plast. För att göra en förlängningsögla av snöre funkade inte, då blev hela kalaset för långt ifrån taket. SÅKLART.
Det var vid det här laget jag började bli så frustrerad att jag känner paniken i tårkanalerna.
När jag karvat i plasten, kopplat in strömmen, skruvat fast plastplafonden ordentligt trots den extrema mjölksyran i mina väldigt uppsträckta armar, fått dit lamporna och testat dom, då var det dags för själv glasplafonden. Jag inser fort att motgång nummer 384 är på väg. Jag är verkligen för kort, för vek och är alldeles för labil för att få fast den. Jag har inget tålamod kvar och tar därför steget in till sovrummet istället. Skippar glaskupan i vardagsrummet helt enkelt, tills jag kan få hjälp.
Jag går iallafall in i sovrummet och ska ta ner Sandras lampa, även kallad motgång nummer 385, även kallad dödsfällan, även kallad "lampa". Den smäller och säkringen går. Ringer Sandra, vi har inga proppar vad hon vet, jag kollar lite men ser inga. Ringer pappa för vanligt dotterns-första-propp-har-gått-samtal och fortsättning följer imorgon. Så även förklaring till varför detta blev en följetång.
heddåheddå
Jag vet inte om ni visste det men jag bor i en av Östersunds mörkaste lägenheter. Och då menar jag inte mörk som i inredar-språk-mörk utan mörk som i utan-lampor-mörk. Detta har resulterat i assymmestrisk ögonskugga och fläckig foundation. Det har även resulterat i att dummsugaren inte behövts och i att man ständigt känner sig risig när man är hemma. Och självklart har det reusluterat i att flera jobbiga situationer uppstått.
Idag var iallafall dagen då detta skulle ändras. Gick ner på Elkedjan och förklarade läget och kom därifrån med två plafonder. Inga konstigheter, koppla in, skruva fast och tryck på knappen - varde ljus!
Några timmar senare kommer jag hem och sätter igång. Självklart får jag stå på en vinglig stol och balansera på yttersta tippen av stortån med armarna så långt upp som det är möjligt, och ändå når jag inte riktigt. Jag lägger en riktigt stor kudde på och klättrar upp igen. Då är lampans ögla för liten för kroken i taket och jag måste karva bort lite plast. För att göra en förlängningsögla av snöre funkade inte, då blev hela kalaset för långt ifrån taket. SÅKLART.
Det var vid det här laget jag började bli så frustrerad att jag känner paniken i tårkanalerna.
När jag karvat i plasten, kopplat in strömmen, skruvat fast plastplafonden ordentligt trots den extrema mjölksyran i mina väldigt uppsträckta armar, fått dit lamporna och testat dom, då var det dags för själv glasplafonden. Jag inser fort att motgång nummer 384 är på väg. Jag är verkligen för kort, för vek och är alldeles för labil för att få fast den. Jag har inget tålamod kvar och tar därför steget in till sovrummet istället. Skippar glaskupan i vardagsrummet helt enkelt, tills jag kan få hjälp.
Jag går iallafall in i sovrummet och ska ta ner Sandras lampa, även kallad motgång nummer 385, även kallad dödsfällan, även kallad "lampa". Den smäller och säkringen går. Ringer Sandra, vi har inga proppar vad hon vet, jag kollar lite men ser inga. Ringer pappa för vanligt dotterns-första-propp-har-gått-samtal och fortsättning följer imorgon. Så även förklaring till varför detta blev en följetång.
heddåheddå
Kommentarer
Trackback
