Repig skiva
Jag läste vidare i mina gamla inlägg igår och hittade en följetong (förmodligen den enda i detta osammanhängande jytter av orddiarre) angående min enastående förmåga att preppa. Detta är en följetong som står som parentes eller post scriptum på vanliga inlägg.
Den handlar om att jag alltid ska preppa (alltså förbereda på dans samt Subwayspråk) allt jag gör. Detta är för det mesta ett omedvetet beteende, att omedvetet effektivisera allt. Allt.
Tidigare nämna följetong handlar om det specifika momentet nyckeluppplockning. Utan att bli för långdragen handlar det om att jag kom på att jag flera (många) kvarter innan mitt hem alltid plockar reda på nyckelknippan och i fickan håller i den nyckel som ska användas. Detta är ett irriterande beteende. Speciellt då det tvingat mig att bära två matkassar i en hand för att nyckeln ockuperar den andra handens funktion.
Okej, långdraget blev det iallafall. Men poängen i detta inlägg är att jag läste att jag jobbade bort beteendet för tre år sedan. Okej, tänker du (/ni/Ingen..?) tur att jag läst detta för att komma fram till 3 år gamla icke-nyheter.
Saken är den att tillsammans med minnet av denna blogg har även vetskapen om detta beteende flugit sin väg. Men tack gode Gud för internets förmåga att aldrig glömma eller förlåta. Jag kan nu konstatera att detta beteende är tillbaka och det jag vill säga med detta inlägg är att idag startar rehab.
Steg 1.
Erkännandet.
Idag gick jag i princip hela vägen till bussen med plånboken i handen, öppnad och med busskortet med synligt.
Steg 2.
Sluta.
Nu.
